I går eftermiddags hetscyklade jag genom stan, lite sen till en intervju. I korsningen Odengatan-Torsgatan såg jag två motorcykelpoliser sakta in framför rödljusen. “Det där måste jag komma ihåg”, tänkte jag - men hade så klart glömt av dem helt när jag förbi de bägge bågarna och ställde mig vid stopplinjen, tankspridd som jag är. När några bilar rullat förbi gjorde jag därför en enkel fuling och rullade in på cykelbanan alldeles till höger om rödljusen. Bakom mig hörde jag en ilsken tuta. “Undrar om det är någon jag känner”, tänkte jag och såg mig om. Där satt i stället en bortglömd gulklädd polis på sin båge och hytte med näven.
Jag trampade stressat på upp längs med gatan, men precis när jag skulle låsa cykeln och försvinna in i säkerheten vid fotostudion kom motorcyklarna upp och en myndig, muskulös och rödlätt man klev av MC:n så som bara en myndig, muskulös och rödlätt man kan kliva av en MC.
Han tog sig kritiskt för hakan, på det där sättet som verkar utmärka motorcykelpoliser.
“Har du körkort?”
Ja, det hade jag ju. Och irriterande nog märkte jag att mitt ena ben började darra så mycket att jag tvingades luta mig mot en stolpe. Herregud, jag var ju i klammeri med rättvisan!

Till saken hör att mitt enda tidigare klammeri med rättvisan inte ens var ett klammeri. Två poliser plockade upp mig halv fem en natt när jag var 17 år och hade gått större delen av den ansenliga sträckan mellan Iglatjärn och Vallda. Det var efter en klassfest där en polare spytt i tältet där jag skulle sova. Då hade jag lackat ur, tagit en kasse folköl över axeln och börjat gå de nästan två milen hemåt.
“Vill du ha skjuts?”, frågade poliserna då. Det ville jag, och försökte dölja folkölen så gott det gick i baksätet, även om jag inte tror att de gick på min förklaring att det var tältutrustning. Burkarna lät för mycket för det. Eftersom jag inte ville att de skulle släppa av mig utanför huset - vad skulle en mycket morgonpigg granne säga? - påstod jag att parkeringen vid vår ICA-butik var närmast hem för mig.
Då blev de med ens allvarliga och ville se legitimation.
“Vi vill bara veta vad du är för filur egentligen?”, sa föraren.
Det är för övrigt en fråga som jag ofta ställt mig själv sedan dess).

Igår behövde jag inte ens förklara det. Istället var det uppenbart att jag var en ytterst kriminell cyklist. Den rödlätte mannen tog min legitimation, skällde ut mig som om jag var det femåriga barn jag mer och mer började känna mig som, och gav mig en lapp som klart och tydligt förklarade att jag skulle betala 1500 kronor i böter.
Det hela kändes traumatiskt enda fram tills dess att jag mötte en stor journalistisk förebild nere på Vasagatan på vägen tillbaka. Att bli fast för att köra mot rött med cykel känns ju inte särskilt coolt, men jag berättade ändå vad som hänt.
“Jag beklagar, samma sak hände mig förra sommaren”, sa han.
Och då började saker märkligt nog att kännas bättre igen. Så enkel är människan.

Men jag stannade förstås för vartenda rödljus och tänker fortsätta med det.